"Stackars barn, men snart blir det varmt"

Temperaturen har sjunkit till minusgrader, och till min förtjusning har rimfrosten letat sig fram. Jag tog tillfället i akt att leka med bländaröppningen.

Julen 2009

24/12 2009; dagen då jag med oändlig lycka öppnade ett paket som innehöll en Canon 1000D. Jag kunde inte hålla mig länge, utan slet upp förpackningen och fotade det mesta inom synhåll. Några av de mer lyckade bilderna lägger jag upp här. (ja, kronologin bland inläggen är för tillfället fuckad men det får ni leva med)

Oslo sett ur sökaren

1. Lyktor vid slottet
2. Flamma vid Aker Brygge
3. Klocka vid Aker Brygge
4. Allé längs Karl Johan-gatan
5. Träd vid slottet

Oslo!

Tidigt igår, kl 0640, disembarkerade jag och min syster från den buss som tagit oss från Stockholm till Oslo. Tina var tvungen att skynda till jobbet och jag fann mig själv ensam och frusen med en resväska, några mindre väskor med handbagage och en karta över Oslo. Uppdrag: hitta lägenheten som Tina och hennes två sambos (som för tillfället inte befann sig i Oslo) delar på.

Efter ett litet tag fann jag det jag sökte, och däckade nästan omedelbart på soffan.

Vaknade omkring 12, och gav mig efter ett litet mellanmål iväg för att fota med den nya kameran. Efter några bilder gav jag mig iväg till det Deli de Luca där Tina knegar, och efter att hon slutat gav vi oss ner till Aker Brygge.

Abstinens

Jag steg upp imorse med en liten antydan till huvudvärk pressandes i pannloben. Jag bortsåg från detta, steg upp, klädde på mig, hälsade på min vän som sovit över och gick därefter ner och tog avsked av honom. Efter tio minuter vaknade min andra vän, och vi åt tillsammans en simpel frukost bestående av mackor med smör resp. philadelphia och skinka.

Inget kaffe.

Allteftersom dagen förflutit har huvudvärken gett sig mer och mer till känna, och när jag nu på kvällskvisten satt med olidlig värk i pannloben kom jag på anledningen. Inget kaffe.

Jag slängde mig över bryggaren, hällde i vatten och öste i kaffepulver för att sedan tålmodigt sätta mig och vänta medan det svarta guldet rann ner i kannan. Det krävdes inte mer än en liten slurk innan huvudvärken började släppa. Gott.

M.P.,
Filip Vagner

Högre Allmänt Läroverk

Knappt en månad har förflutit på Stadens Diamant, och jag känner allt mer hur skoltrötthetens kalla händer drar ner mig i lättjans avgrund.

För bland lärare som fortfarande tror att deras kurs är den enda vi läser, lärare som hör hemma på lågstadiet, idioter till kurskamrater och alldeles för mycket småläxor som tar tid från de viktiga rapporterna, uppsatserna och redovisningarna, försmäktar jag och känner min vilja och ambition sakta rinna ut i sanden.

Jag ser dock ljuset i slutet av denna långa, mörka, fuktiga och illaluktande tunnel. Men som Kafka sa; man ska inte vara alltför positiv, ty ljuset kan lika gärna vara ett tåg.

Ja, skoltrött är jag. Jag är dessutom besviken. Besviken på hur Katedralskolans ledning behandlar föreningarna. Eftersom vi inte längre får husera i vår forna stolthet och symbol, Krettelhuset, tvingas de föreningar som inte har tilldelats en lokal (dvs. alla förutom VH-E och Natve) har av den vänliga ledningen tilldelats klassrum som de, i mån av att klassrummen är lediga, fritt disponeras. Klassrum, amici. Klassrum. Krettelhuset betydde allt för Katedralskolans föreningsliv, och om föreningarna inte längre har en lokal att kalla sin egen kommer föreningslivet dö ut, och Katedralandan dör med den.

I de klassrum som får nyttjas får inte föreningarna ha några tillhörigheter. Ett klassrum är inte en föreningslokal! I en föreningslokal ska föreningarna känna en tillhörighet och främst en känsla av att detta är deras lokal.


När ska ledningen inse att de krossar de redan sönderslagna spillrorna av Katedralskolans en gång anrika föreningsanda? På Katedralskolan huserar hundraåriga sällskap, som utan stöd från ledningen kommer kollapsa, och lämna efter sig ett vakuum av historia, tillhörighet och Katedralanda.

Jag vet inte varför jag skriver detta här. Jag ville väl helt enkelt skriva av mig.

M.P.,
Filip Vagner

Klockren!

Fockin' ey!

"I'm sorry, Wendy, but I just don't trust anything that bleeds for five days and doesn't die." - South Park: Bigger, Longer and Uncut, 1999